vad ska man göra när man bara tänker på honom hela tiden så mycket att man går sönder?
och man vet att man aldrig kommer att bli hans för att man bara vet det?

då kan man antingen
1. skriva hans namn tusen gånger på ett papper.
 lyssna på varje låt och tänka att den handlar om honom.
 lämna mascarafläckar över lakanen.
 snegla långt bort och minnas minst femtusen gånger hur hans händer kändes under min tröja.
 minnas hans mjuka läppar över mina.
 minnas alla underbara varma kvällar.
 eller... 
2. tala om det för honom.

och har man redan gjort det (som jag)
och fått det besvarat och bekräftat (som jag)
men det händer ändå ingenting, ingenting förändras (varför berättar jag min historia?)
då är det nog bara att vänta...
fast ibland orkar man inte riktigt det.
jag orkar inte det.