imorgon vid den här tiden befinner jag mig i new york.
awesome.

fast jag är sämst på avsked.
tårarna har runnit nästan konstant i över tre timmar nu.
hatar att lämna dom jag älskar.
robin, jag hatar att lämna dig.
och mamma, vi kommer inte ses på tre veckor.
dumma thailand.
och lillebror.
det är alltid samma sak.

varför gråta när man ska åka på en fantastisk resa med större delen av släkten?
onödigt och dumt.
för jag vet ju att jag kommer ha det så himlans kul.
shopping, nhl-match (new york rangers - colorado avalanche) och massa trevligt sällskap.
jag menar, hur bra låter inte det?

men trots allt detta så kommer dom jävla tårarna.
det spelar ingen roll.
känslan av att lämna allt och alla knäcker mig.
klarar inte av det.
jag är en tönt, jag vet.
men jag skäms inte för det heller.
jag vet att det finns många där ute som känner precis som mig.

jag borde börja packa.
lite i sista stunden kanske, men vadå. jag har haft en körig vecka.
blir hämtad strax före sju imorgon, så borde sätta fart.
vill ju hinna sova några timmar iallafall (ensam, helt ensam.)

robin, vi ses på lördag, på årsfesten.
jag tänker kasta mig handlöst i dina armar.
jag räknar dagar, timmar, minuter och sekunder.
längtar så fruktansvärt mycket!
jag älskar dig av hela mitt hjärta.

måste sluta, innan det blir en hel uppsats om hur patetiskt larvig jag är liksom.
men sån är jag.
och jag sätter punkt för den här gången.
jag ska ta amerika med storm.
på återseende.

                 kisses. (måste ju öva)